En viktig del i Finlands historia

I dagens inlägg står vårt östra grannland Finland i fokus…

…där Gustaf Mannerheim är inläggets huvudperson. Innan någon på X tipsade mig om att läsa om Mannerheim hade jag inte koll på vem han var. Jag lånade hem Dag Sebastian Ahlanders bok om Gustaf Mannerheim. Det var en mycket intressant och välskriven bok, där Mannerheim beskrivs som ”portalgestalten i skapandet av det självständiga Finland”.

Under 25 år på 1900-talet tvingades Finland in i fyra krig för att kämpa för sin frihet. Gustaf Mannerheim var överbefälhavare vid alla fyra krigen. När finländsk tv för några år sedan gjorde en opinionsundersökning om Finlands mest framstående person genom tiderna vann Mannerheim stort över alla andra medtävlare.

Finland blev självständigt år 1917, fram till dess var Mannerheim en rysk generallöjtnant. Han växte upp talandes svenska i storfurstendömet Finland som då var en del av det ryska kejsardömet.

Nedan är mina anteckningar från när jag läste boken.

Mannerheim föddes den 4 juni år 1867 på släktgården Villnäs vid Virmorviken i Åbolands skärgård. Gustaf var det tredje barnet till greve Carl Robert Mannerheim och hustrun Helene. Han hade totalt sex syskon.

Mannerheim växte upp i ett slott som på den tiden hade ett hundratal anställda som skötte jordbruket och tog hand om familjen. Familjen Mannerheim var svenskspråkig men trakten var finskspråkig.

Det var dock inget lyckligt hem som Gustaf fötts in i. Hans bror Johan kom senare att uppge att föräldrarna ej passade för varandra. År 1867 när Helene väntade Gustaf var ett av de svåraste nödåren i Finlands historia. Gustafs födelse verkar ha medfört endast måttlig glädje. Till dopet ville pappa Carl inte bjuda in några gäster utanför familjen, så i princip endast pastorn kom. I efterhand ordnades gudföräldrar åt Gustaf.

Gustaf beskrivs som ett besvärligt och egensinnigt barn. Det hände ofta olyckor och uppstod alltid bråk kring honom. T ex ramlade han i vattnet på sin syster Evas dop. Han uppges också ha ett hett temperament. Han beskrivs även som djärv och företagsam.

Syskonen och kusinerna lekte ofta krig och lag delades upp i om man var anhängare av Gustaf eller hans storebror Carl. Gustaf ville ofta vara Sverige eller Turkiet när de lekte krig, han ville aldrig vara Ryssland.

När Gustaf var sju år gammal fick han och Carl börja i skola i Helsingfors, detta då hans pappa blivit VD i Kuusankoski skog- och pappersbruk. De båda bröderna flyttade med pappan och en del tjänstefolk och en ko till Helsingfors. Helene blev kvar på Villnäs med de yngre barnen. I skolan hamnade han ofta i bråk och han såg sig som en självutskriven ledare.

Bråken på skolan fortsatte och till slut blev Gustaf avstängd från skolan och mamman fick hämta hem honom till Villnäs. Han var då 12 år. Gustaf stod sin mamma mycket nära men hon var orolig över vad i världen det skulle bli av sin son.

År 1880 var pappa Carl Robert en dag helt försvunnen. Det blev stor uppståndelse på gården när det rådde förvirring över vad som hänt. Efter en tid kom det fram att pappa dragit på sig stora spelskulder och att han därför lämnat landet och flyttat till Paris med sin älskarinna.

Denna händelse tvingade bort familjen från Villnäs. Händelsen splittrade också familjen då alla inte kunde flytta och placeras ut på ett och samma ställe. Gustaf var svårast att få utplacerad. Han hamnade till slut på ett läroverk i Fredrikshamn där han bodde inackorderad hos en släkting. Gustaf kände sig ensam och olycklig i Fredrikshamn.

Hans pappa skrev vid ett tillfälle till Gustaf: ”Utan stark vilja har ingen höjt sig över medelmåttan”.

I början av år 1881 kort efter att Gustaf firat jul med familjen (exklusive pappan) och släkten fick han besked om att han mamma hade avlidit. Det gjorde honom bestört. Hans mammas död splittrade familjen än mer då syskonen placerades ut på än olika ställen.

På tredje försökte blev han 15 år gammal antagen till finska kadettkåren år 1882. Sedan 1882 utspelar sig Gustafs liv i uniform. På kadettkåren rådde sträng disciplin, hierarki och kamratuppfostran. Det var en utmanande tid för Gustaf men efter ett tag började han studera allt hårdare och efter ett år var han bäst i klassen i alla ämnen utom uppförande.

Hans uppförandeproblem fortsatte. En dag fick han straffet att inte lämna skolan på två terminer. I protest gav hans sig då ut på stan för att festa. Han blev påkommen och sedan avskedad från skolan utan någon examen.

Gustaf ville bli antagen till kavalleriskolan i Sankt Petersburg. För det krävdes bland annat ett rekommendationsbrev från kadettakademin eller en studentexamen. Då det första alternativet var otänkbart begav han sig till Helsingfors för att studera. År 1887 tog han framgångsrikt examen. Hösten samma år blev han antagen till kavalleriskolan i Sankt Petersburg.

Finland fick länge agera ostört med sina egna lagar etc inom det ryska imperiet. När kejsarfamiljen med Alexander III i spetsen i slutet av 1880-var ute och seglade i den finska skärgården skickades några iland för att köpa lite souvenirer.

Det visade sig att i Finland mottogs endast finska mark som valuta och ryska rubel gick därmed inte att handla med. Inte heller ryska frimärken godkändes på postkontoret. Händelsen gjorde att Alexander III fick upp ögonen för hur långt det finska självstyret hade gått.

Alexanders son Nikolaj II drev på förryskningen. I november 1899 togs den finska lantdagen ifrån en stor del av den lagstiftande makten. År 1900 infördes ryska som obligatoriskt förvaltningsspråk mm. Det ökade förryskningen gjorde att Gustafs bröder mfl flydde till Sverige. Givet Gustafs ställning i Ryssland blev det en del konflikter i familjen.

I maj 1982 gifte sig Gustaf med en rik ryska. Hans familj gillade inte giftermålet med en ryska. På bröllopet i Sankt Petersburg kom från Gustafs familj endast hans pappa och bror Carl. Gustaf kände inte sin fru innan de ingick löfte om att gifta sig, i ett brev till sin syster deklarerade Gustaf senare att han kommer bättre överens med sin fru än vad han vågat hoppats på.

Åren 1893 och 1895 födde paret två döttrar. Paret födde också en son som tyvärr dog vid födseln och orsakade stor sorg. Äktenskapet kantades däremot snart av problem och osämja. Det gick så långt att de delade upp bostaden i två delar där var person fick var sin del så att de inte skulle träffas. Frun tog det år 1901 ett steg längre när hon flydde till Fjärran Östern och tjänstgjorde där i närmare 1 år innan hon kom hem igen. År 1902 tog hustrun Anastasia med sig barnen och flyttade till Frankrike.

År 1904 bröt det rysk-japanska kriget ut. Gustaf anmälde sig då som frivillig att delta, något som gjorde hans bröder mycket upprörda. De kunde inte förstå hur kan kunde kämpa för Ryssland. Han själv försvarade sig med att han inte hade råd att bo kvar i Sankt Petersburg.

Via transsibiriska järnvägen som ännu inte var helt klar tog det en månad att komma fram till Fjärran Östern och krigsskådeplatsen. När han trädde i tjänst blev han bestört över den undermåliga ryska krigsapparaten, det var bland annat brist på moderna vapen, ammunition och manskap. Officerarna tillbringade heller inte mycket tid med sina trupper.

År 1905 avslutades kriget där Ryssland kom att lida en ordentlig prestigeförlust och som första europeiska land förlora ett krig mot ett asiatiskt land.

Efter en form av spionresa, där Gustaf tillbringade 2,5 år med att ta sig från Ryssland med häst till Peking och skriva en rapport om resan (med fokus på militära angelägenheter), blev Gustaf en tid därefter utsedd till regementschef i Polen.

Som 47-åring fick generalmajor Mannerheim uppdrag i juli 1914, när första världskriget inleddes, att strida för Ryssland för att hjälpa sina slaviska bröder i Serbien. Det hela eskalerade snabbt där Tyskland förklarade krig mot Ryssland samt Frankrike och England förklarade krig mot Tyskland.

År 1917 skedde den ryska revolutionen, vilket bland annat ledde till upplösning av den ryska krigsmakten och där Vladimir Lenin intagit makten. Soldater mördade officerare. Situationen blev hotfull för Mannerheim. Han begärde avsked hos den ryska generalstaben och begav sig sedan tillbaka till Finland i december 1917, där Finland nu blivit en självständig stat.

I januari 1918 blev Mannerheim inbjuden till en privat militärkommitté i Finland, där han snart kom att väljas till ordförande. Militärkommittén hade fått statlig status och Mannerheim la fram en plan till regeringschefen om att Mannerheim skulle åka till Österbotten för att sätta upp en finsk armé (den tidigare hade avvecklats av ryssarna). Det fanns fortsatt ryska soldater kvar i Finland, därav att Mannerheim ville undvika huvudstaden Helsingfors och valde istället att sätta upp sin armé långt bort ifrån de ryska soldaterna.

Den 27 januari fattade regeringen beslutet att utse Mannerheim till högsta befälhavare för ordningens upprätthållande i norra Finland. Den 2 februari ändrades hans titel till att vara landets överbefälhavare. Mannerheim fokuserade sedan på att bygga upp en militärkapacitet inklusive ur ett person-, vapen- och organisatoriskt perspektiv.

Den 28 januari 1918 informerade Lenins närmaste medarbetare de röda i Helsingfors att överta makten och fängsla regeringen. De tog makten men lyckades inte fängsla regeringen.

Samma natt hade Mannerheim med sina styrkor gått till attack i bland annat Vasa för att avväpna de ryska styrkorna. Draget lyckades i flera städer och ryssar flydde. Att det var samma natt som ryssarna anföll Helsingfors var endast en slump, men frihetskriget hade nu inletts.

Frihetskriget tog efter ett tag sin utveckling till Tammerfors, där en månads lång period av intensiva strider gjorde att Mannerheim och sina styrkor besegrade ryssarna i staden. Mannerheim själv syntes ofta i frontlinjen under detta slag.

Den 13 april hade tyskarna befriat Helsingfors från Rysslands grepp. Några veckor senare flyttade den finska senaten tillbaka till huvudstaden.

När freden var säkrad höjdes dock röster mot Mannerheim, bland annat ansågs det att han hade en diktatorisk ledarstil. Samtidigt ville den finska regeringen hålla sig nära tyskarna under det pågående världskriget. Mannerheim tyckte det var fel beslut och han var övertygad om att västmakterna skulle segra och ville inte kopplas samman med Tyskland. Det slutade med att Mannerheim skickade in sin avskedsansökan och begav sig till Sverige.

Finland, som valde spåret monarki, utsåg till Mannerheims fasa en tysk kung. Något som gjorde att Storbritannien och USA vägrade utnämna Finlands självständighet. Senare år 1918 havererade Tyskland i kriget. Mannerheim kallades då hem och blev den 12 december 1918 utsedd till riksföreståndare och statschef. Han gjorde en totalomvändning från landets tyskvänliga approach.

Året därpå kallade Mannerheim till nyval i riksdagen. Något som Storbritannien och USA krävde för att senare godkänna Finlands självständighet. Nyvalet och dess följdverkningar gjorde att Finland blev republik. Riksdagen fick i uppgift att utse den första presidenten, en post Mannerheim var intresserad av att erhålla. Flera finska politiker ville dock ha en ”riktig” finländare som sin första president, varpå Mannerheim inte kom att väljas.

Mannerheim bestämde sig då för att lämna Finland för att göra en resa på kontinenten och förnya sina gamla europeiska kontakter. Den 17 september 1919 lämnade han Finland.

Fred slöts mellan Finland och Sovjetunionen i oktober 1920. Våren 1920 kom Mannerheim tillbaka till Helsingfors. Han ordnade en privatbostad, bland annat flyttade han 1924 in i sitt sista hem i Brunnsparken – det som idag är Mannerheimmuseet.

På 1920-talet spenderade Mannerheim tid på bland annat rida, jaga, spela golf och gå på opera. Då han inte han någon officiell roll under denna tidsperiod är uppgifterna om honom relativt knapphändiga.

Han kom dock att börja ägna sig åt välgörenhet, exempelvis via General Mannerheims Barnskyddsförbund. Han blev också vald till ordförande i Finlands Röda Kors.

Efter presidentvalet 1931 efterfrågades Mannerheims tjänster i officiellt sammanhang igen. Bland annat kom han att bli fältmarskalk. Han var då 64 år. Mannerheim blev med tiden alltmer oroad över bristen på resurser till försvaret. Armén använde i huvudsak fortfarande den utrustning som man tagit från ryssarna i kriget 1918.

I oktober 1939, när andra världskriget redan hade brutit ut, och Sovjetunionen ökade aggressiviteten mot Finland, beslöt regeringen på Mannerheims inrådan att det var dags att mobilisera försvaret.

Samtidigt rådde förhandlingar mellan Sovjetunionen och Finland, där Sovjetunionen önskade lägga beslag på finländsk mark och finländska öar. Finland gick dock inte med på dessa krav, trots att Mannerheim ansåg att regeringen skulle göra allt för att nå ett avtal med Stalin. Detta då Mannerheim visste i vilket dåligt skick den finska armén var.

När förhandlingarna tagit slut och Finland inte vikit ner sig och inget annat hänt så sågs Sovjet agerande som en bluff. Regeringen gav soldater permission och livet började så sakteliga levas som vanligt igen. Mannerheim blev däremot alltmer frustrerad. Efter att inte heller ha fått gehör för sin oro hos den finska presidenten bestämde han sig för att påföljande dag skicka in sin avskedsansökan.

Den 29 november korsade Röda armén gränsen till Finland och tog finländska gränsvakter till fånga. Den 30 november gick Sovjetunionen till militärt angrepp mot Finland. Mannerheim återkallade då sin avskedsansökan, men krävde att få rapportera direkt till presidenten då han förlorat förtroendet för regeringen. Överbefälhavaren och fältmarskalken Gustaf Mannerheim var nu 72 år.

Stalin och Sovjetunionen trodde att Sovjetunionen skulle segra och lägga hela Finland under sig på tre veckor. Det var en Davids kamp mot Goliat. Sovjetunionen var numerärt överlägset i såväl antal man som utrustning.

Efter 105 dagars krig tog vapenstillestånd vid den 13 mars. Det var intensiva strider som rått och Finland tvingades ge upp landområden i fredsförhandlingarna. Det sågs ändå som ett hjältedåd och man hade lyckats avvärja stornationen ifrån att sluka hela Finland. Totalt omkom 25 000 finländska soldater.

Trots fredsavtalet tog det inte lång tid innan Sovjet ånyo började uppvisa aggressiva tendenser mot Finland. Även Tyskland visade intresse för Finland och allt eftersom började Finland närma sig Tyskland, allt för att hålla Stalin stången.

I juni 1941 fick den finska regeringen veta att Tyskland skulle anfalla Sovjet. Anfallet skulle ske redan dagen efter Finland fick information om det.

Endast någon timme efter Tyskland gick till anfall mot Sovjet flög sovjetiska bombplan över Finland. Det innebar att fortsättningskriget nu var inlett. Finland ville inte ha krig men man var redo att försvara sig. I takt med att Tyskland alltmer krävde Sovjets uppmärksamhet blev de ryska försvarslinjerna längs Finlands gräns allt glesare. Det gjorde att åsikterna i Finland gjorde gällande att man ville återta den mark man hade förlorat under Vinterkriget.

Mannerheim beordrade nu sina soldater att röra sig framåt. Vilket man framgångsrikt gjorde. Exempelvis återtogs staden Viborg i augusti 1941. Från och med årsskiftet 1941-1942 gick kriget för Finlands del över till att bli ett ställningskrig.

Man hade återerövrat det man tvingades ge upp i Vinterkriget och man syftade inte att ta mer mark utan istället var fokus på att försvara nuvarande position. Kriget fortgick och övergick i vardag, där en del soldater skickades hem då det var relativt lugnt.

Under år 1943 blev Mannerheims hälsa sämre, bland annat insjuknade han som 76-åring i lunginflammation. Något som läkarna var oroliga skulle kosta honom livet.

När både Tyskland och Sovjet stod på var sin sida om Finland och när som helst kunde få för sig att lägga landet under sig kom Mannerheim att bli en otroligt central person, samt en person som både Tyskland och Sovjet hade stor respekt för.

I gryningen den 9 juni anföll Sovjet Finland efter att man inte hade accepterat Sovjets fredsförslag. Sovjet var starkare på alla sätt och vis och Finland pressades snabbt tillbaka. Soldater flydde i panik och situationen närmade sig kapitulation.

Sovjet ville ha ovillkorlig kapitulation för att sluta fred, något som gjorde att man skulle lägga hela Finland under sig. Det var nu brådskande för Mannerheim att vända trenden. Trots att man verkligen inte ville så lyckades Finland få till ett avtal med Hitlers Tyskland, där Tyskland i ilfart skulle skicka soldater och vapen till där Finland.

Avtalet med Tyskland innefattade att man inte fick sluta separat fred med Sovjet. Med Tysklands hjälp lyckades man mota Sovjet från att avancera ytterligare. I takt med att andra världskriget närmade sig en upplösning beordrade Stalin under sommaren att flera trupper skulle lämna Finland för att ta sikte mot Tysklands huvudstad Berlin.

När det var dags för fredsförhandlingar skulle Finland behöva hantera det kommande sveket mot Tyskland. För det behövdes en ny president. Mannerheim var den som låg i god jord med stormakterna Storbritannien, USA och Tyskland. Så den 4 augusti 1944 svor Gustaf Mannerheim presidenteneden.

Mannerheim tvingades godta mycket hårda fredsvillkor. Som om inte det vore nog tvingades han in i sitt sjätte krig när de tyska soldaterna i norra Finland behövde jagas ut ur landet.

Den 4 mars 1946 anhöll Gustaf Mannerheim om avsked från presidentämbetet med stöd av läkarintyg. Kort därefter blev han förälskad i Gertrud Arco auf Valley, syster till Jacob och Marcus Wallenberg.

Hösten 1950 hade Mannerheim skrivit klart sina memoarer, vilka gavs ut år 1951. Han var dedikerad att skriva färdigt memoarerna innan liemannen skulle komma och hämta honom. Han kände sig numera trött och trodde inte att han hade länge kvar att leva.

I januari 1951 drabbades han av nya magblödningar och togs in på sjukhus i Lausanne för operation. Detta var dock en kamp han inte skulle komma att segra. Den 28 januari 1951 avled Gustaf Mannerheim i Lausanne 83 år gammal.