Hjärtslag

Det sägs att ett hjärta under ett liv kan slå cirka 2,5 miljarder slag.

För Björn Borgs del slutade hans hjärta att slå när han en dag föll till marken på en promenad i Nederländerna med sin bästa vän – sin pappa – på väg till en final på seniortoruren. Boken om Björn Borg skildrar hans framgångar på tennisbanan men även en kamp mot bland annat sina egna demoner och mot droger.

Sammantaget tycker jag att Björn Borgs självbiografi var intressant. Jag föddes efter Björn avslutade sin elitkarriär. Jag har därmed ingen referens eller anknytning till de spelare (förutom att jag känner till John McEnroe) han nämner i boken (vilket är i kontrast till den bok Robin Söderling skrev där jag har koll på de flesta spelarna).

Jag tycker därför att boken var särskilt intressant när den handlar om Björns liv i allmänhet, hur han tagit sig igenom alla motgångar med droger, destruktiva relationer, hur han känt sig jagad av pressen mm. Sedan var det såklart intressant att ta del av många spännande anekdoter från Björn livs och myckna resande.

När man läser boken påminns man än en gång om att bara för man är mycket känd och har mycket pengar är det inte att likställa med att man är lycklig.

Nedan  är de anteckningar jag tog när jag läste boken.

Björn Borg föddes onsdagen den 6 juni 1956. Han skriver i boken hur hans familj alltid har betytt mycket för honom. Han var föräldrarnas första och enda barn och inledningsvis bodde de i Nynäshamn innan de senare flyttade till Södertälje.

I Södertälje bodde familjen i en lägenhet i ett hyreshus. 3 rum och kök. I markplanet fanns en garagelänga med portar perfekta att spela tennis med för ett barn som saknade kompis att spela med.

Föräldrarna försökte få fler barn. Men lyckades inte. Björn är därmed ensambarn. Idrottsmässigt började Björn att spela ishockey. Hans pappa och en annan förälder startade upp ett eget ishockeylag för barnen. Björn utmärkte sig på isen till den nivån att storlaget Södertälje SK frågade om han ville vara med i deras pojklag. Det ville han. Och han utvecklades snabbt.

Trots hans idrottstalang fick han inte högsta betyg i gymnastik på högstadiet. Läraren tyckte in att Björn var tillräckligt bra på rytmik och dans. Hans pappa var en duktig bordtennisspelare, varvid Björn säkert ärvt sitt bollsinne från pappan.

En helg när Björn var i 8-9 års åldern var han med sin pappa på en bordtennisturnering. Där stod det klart att vinnaren fick välja en valfri sak från prisbordet. Där fanns ett tennisracket som Björn bönade och bad om att pappan – som vann turneringen – skulle välja. Det gjorde pappan. Racketet var dock för tungt för Björn så han var tvungen att hålla det med båda händerna när han spelade, vilket gjorde att han fick en säregen spelstil med dubbelfattad backhand och forehand.

Motvilligt gav han senare i livet ifrån sig den dubbelfattade forehanden, men den dubbelfattade backhanden behöll han hela karriären.

Som barn spelade han både ishockey och tennis. Vad många inte vet om den berömda garageporten är att han även spelade hockey mot den. Många slag med klubba och puck har den garageporten fått utstå. I början klagade grannarna som bodde närmast garageporten. När Björn lovade att endast spela på vissa tider fick han fortsätta.

Efter att han skjutit sönder en fönsterruta – som han själv fick betala – med klubban och pucken övergick han till att fokusera på tennisen. Det var säkrast. Och han var målmedveten. Han skulle bli bäst i världen på tennis.

När han var 11 år deltog han i JSM för första gången. Det fanns bara en åldersklass och flera motståndare var äldre. Han åkte ut i första omgången utan att vinna ett endaste game. Björn var en riktigt dålig förlorare. När han var 12 år blev han avstängd från tennisen en vinter på grund av dåligt uppförande.

Den händelsen lärde honom att aldrig tappa känslokontrollen under en match igen. Han bestämde sig för att inte visa känslor under matcherna. Något som kom att ge honom smeknamnet Ice-Borg.

År 1972 blev Björn uttagen i Davis Cup-laget. Han gick då i nionde klass. Skolan blev alltmer utmanande att hinna med. Som ungdom vann Björn bland annat Skol-SM och Kalle Anka-Cup.

År 1972 vann han utomhus SM för seniorer i Västerås. Han blev då den yngsta spelaren någonsin att vinna senior-SM. Redan som 14-åring hade han fått sina första sponsoravtal, bland annat med Fred Perry. Han åkte runt i Europa och spelade och det började tisslas och tasslas allt mer om vem den svenska killen var – som hade sin speciella spelstil och talang.

År 1972 blev han som sagt uttagen till att representera Sverige i Davis Cup. Han vann sin första match och blev då den yngste någonsin (då var han 15 år) att vinna en Davis Cup-match. Tennis handlar inte om att vinna flest bollar, det handlar om att vinna RÄTT bollar.

Björns bästa år som tennisspelare pågick mellan 1974 och 1981. Björn hade en mycket god uthållighet från all sin träning, vilken också inkluderade bland annat löpning. Han föredrog därför att spela matcher i bäst av 5 set, då kunde han nöta ner motståndarna samt ha möjlighet att lättare ha möjlighet att vända ett underläge.

När han var 18 år vann han sin första Grand Slam-titel när han som den yngsta spelaren någonsin vann Franska Öppna. Strax efter segern blev han kallad till att mönstra. Något som var straffbart att neka till.

Hans tester var goda, framför allt den låga vilopulsen som låg på 32-34 slag i minuten. Han blev uttagen att som fallskärmsjägare göra lumpen i Norrland. Efter mycket om och men lyckades han dock få frisedel och kunde fortsätta satsa på tennisen.

När pengarna började rulla in på allvar och han fått kontakt med en finansiell rådgivare lämnade han Södertälje för att istället flytta till Monte Carlo. Det gjorde att han sparade in stora belopp årligen genom att betala mindre i skatt. Björns flytt gav upphov till stor kritik från svenskt håll. Hans mamma och pappa sålde sin matbutik och flyttade med sonen till Monte Carlo. I Monte Carlo öppnade hans föräldrar Björn Borg Sport Shop.

Som 20-åring vann han Wimbledon för första gången. Detta utan att ha förlorat ett enda set i hela turneringen. Något som bara har skett en gång sedan dess.

Björn har vi flera tillfällen haft änglavakt, bland annat har han varit nära att drunkna två gånger och en gång voltade han med en bil.

Den allra största turneringen för Björns del var Wimbledon. En turnering som han vann fem år i följd, exempelvis efter en rafflande final mot John McEnroe år 1980. Björn själv, som aldrig lyckades vinna US Open uppger att han aldrig skulle byta ut någon seger i Wimbledon mot en seger i US Open.

Under år 1981 började han allt mer känna att livsstilen med match efter match och hotell efter hotell inte längre var något han eftersträvade. Aldrig fick han vara i fred. Journalister och fans jagade honom ständigt. Han började träna 1-2 timmar per dag istället för 4 timmar om dagen som han gjort tidigare.

Björn tog efter ett tag en paus från tennisen, även om han själv bestämt sig för att sluta kunde han inte gå ut med det till sponsorer etc. Under sin paus blev det mycket festande och han självmedicinerade med droger och alkohol.

I januari 1983 gick han officiellt ut med att han skulle sluta med tennisen. Den sista matchen spelade han i april samma år.

Första gången han tog droger var 1982. Detta i ett försök till självmedicinering för att tysta sina demoner. Efter att han slutat spela tennis skilde han sig, träffade en ny flickvän som han fick sonen Robin med, sedan träffade en italiensk sångerska som han gifte sig med.

Det var ett destruktivt äktenskap och återigen valde droger som del av lösningen till sitt dåliga mående. En dag 1989 hittade hans italienska fru honom medvetslös. Hon ringde efter ambulansen och tack var det är Björn idag vid liv. Det fick till bland annat magpumpning för att återställa honom.

Det var många som ville använda Björns namn och kändisskap inom affärsvärlden. Enligt honom själv har han aldrig varit någon duktig affärsman. Snarare det omvända, där folk har utnyttjat honom. Hans klädbolag – med bland annat Björn Borg-kalsonger – blev försäljningsmässigt framgångsrikt men likviditeten var usel och bolaget tvingades att sättas i konkurs. För att klara av bolagets skuldbörda fick Björn gå in med ännu mer av sitt privata kapital, samtidigt han tvingades att sälja ett hus, en lägenhet i Vasastan i Stockholm och en båt.

En dag bestämde sig Björn för att ta tag i sitt liv. Han började återfå bättre vanor igen och började spela tennis på seniortouren. Han hade kul ihop tillsammans med sina gamla tenniskompisar. En verklig positiv händelse var när Björn träffade sin nuvarande fru Patricia. Tillsammans har de fått sonen Leo.

För några år sedan upptäckte läkarna att Björn hade en elakartad cancertumör på prostatan. Det krävde en snabb operation. Han har gett sig in i kampen mot cancern med stor beslutsamhet. Han ser det som att spela en Wimledon-final och som han själv uttrycker det ”Det brukar ju gå bra, eller hur”.

Björn skriver i boken om hur han vill hålla sig borta från offentliga sammanhang. Hans trivs bäst hemma. Där han kan träna på sin motionscykel, gå sina många tusen steg varje dag (runt i vardagsrummet), kolla på tv mm.