Var snäll mot personerna du möter på vägen upp

Det är många personer som präglas av en iver, en hunger och en målmedvetenhet att kontinuerligt klättra uppåt i diverse olika hierarkier till dess att man har nått toppen. Det kan exempelvis handla om att göra en ”traditionell” yrkesmässig karriär eller att bli bäst i världen på den idrott man håller på med.

Drivkrafter som att ständigt vilja utvecklas och att lära sig nya saker är något som inspirerar mig. Det spelar inte så stor roll vad någon håller på med (så länge det är inom lagens ramar såklart), det är alltid inspirerande när man ser någon ha en genuin passion för det man tar sig an.

Tillsammans med ödmjukhet tror jag att just ordet genuin är en nyckel här. I alla fall för mig. Just ödmjukhet är kanske inte den främsta egenskapen man behöver ha om man ska sträva efter att nå den allra högsta toppen. Det finns ändå flera exempel på ödmjuka och karismatiska personer som nått toppen inom sin nisch. Sedan krävs det såklart också att man ibland behöver ha vassa armbågar, inte minst för sin egen skull så att man inte blir ”överkörd” i olika sammanhang.

Personligen är jag inget fan av dryghet / icke-ödmjukhet eller att man slår sig fram på ett sätt som inte anses schysst. Jag blir ibland lite fascinerad över den (på vissa håll) hårda och arroganta attityd som vissa personer springer runt med endast för att de råkar ha en viss titel på t ex en arbetsplats.

Tyvärr tycker jag ibland att det finns för mycket hierarkiska strukturer på arbetsplatser som i vissa fall nästan skapar en ”rädsla” hos personalen. Så fort en person högt upp i hierarkin önskar något så blir det en oerhörd stress och fart i leden under.

Man kan ibland också se i diskussioner hur den personen med mest ”makt” på ett icke-karismatiskt och icke-ödmjukt sätt låter sin vilja och åsikt trycka ned andra personer. Gång efter gång läser man om personer som går in i väggen, inte trivs på sin arbetsplats, upplever att de inte får sin röst hörd etc. Personligen tror jag att detta fenomen – stress, tighta deadlines och internpolitik – inte är helt ovanligt på en hel del arbetsplatser.

Ovan resonemang är en anledning till att jag strävar efter finansiellt oberoende och därigenom själv kan bestämma över min tid. Det spelar ju egentligen ingen roll om man trivs med arbetsuppgifterna om arbetsmiljön i sig inte är anständig.

För att inte hamna för långt ifrån inläggets rubrik, så är det för mig viktigt att vara ödmjuk. Det må hända att saker har gått bra historiskt och att man har gjort fina prestationer etc. Men det är inget som ger mig eller någon annan rätt att vara dryg eller behandla andra på ett mindervärdigt sätt.

Den här typen av saker finns nog i alla sammanhang, även inom vår kära FIRE-värld. I början av min bloggresa fick jag ibland lite ifrågasättanden. Jag minns en gång när jag skrev att jag hade fått cirka 30 000 kr i utdelning från SJR under ett år. Då var det en välrenommerad bloggare som påpekade det olämpliga i att vara så lite diversifierad i sin portfölj. Det vill säga, personen ifråga antog att för att få en så pass betydande utdelning från ett bolag så måste man ha en väldigt koncentrerad portfölj. Kritikern lugnade sig dock när jag nämnde att jag har cirka 40 innehav i portföljen…

Nyss nämnda exempel ämnar inte framhäva mig på något som helst positivt sätt, snarare tvärtom. Jag har idag fler följare och det är nog mer som har koll på min portfölj och min investeringsfilosofi. Men, det jag vill få fram med detta inlägg är att jag personligen inte gillar att personen med flest följare, högst titel etc är den som per default ska ses med rätten att erhålla störst utrymme när det gäller att på ett diskussionsmässigt plan uttrycka sin åsikt. Sedan bestämmer ju chefen alltid i slutändan, men det är en annan fråga.

Mitt medskick idag är ”var snäll mot personerna du möter på vägen upp… …för sannolikheten är stor att du möter dem igen på vägen ner”.