För någon vecka sedan läste jag i Dagens Industri att svenskarna mår sämre på jobbet. I en global undersökning gjord av PWC uppges att 2 av 3 svenskar är nöjda med sitt nuvarande jobb (det internationella snittet låg i undersökningen på 57%).
Den svenska statistiken baseras på 1 041 svar. Undersökningen visar också att medarbetare som fullt ut jobbar på distans oftare byter arbetsgivare. Det känns som en rationell utveckling då distansjobb öppnar upp helt nya (geografiska) möjligheter. Det framgår också att de som jobbar fullt ut på distans är mer oroliga över att bli omsprungna av andra avseende utvecklingsmöjligheter.
PWCs undersökning visar dock att de allra flesta vill ha en variation avseende jobb på kontoret och jobb på distans. 11% av de svarande önskar jobba heltid på kontor, 26% önskar jobba heltid på distans och resten önskar således en mix av att jobba på kontor och distans.
Personligen har jag (till 99,9%) uteslutande jobbat heltid hemifrån sedan pandemins uppenbarelse. Innan pandemin jobbade jag 20-40% hemifrån Jag tycker att det fungerar väl för mig (givet min livssituation och arbetsuppgifter) att jobba hemifrån.
Det känns dock verkligen som att många har (åtminstone några gånger i veckan) sedan en period tillbaka återgått till att jobba på kontoret. På något sätt är jag ändå lite kluven till 100% distansjobb.
För att besvara frågan om vad jag tycker om distansjobb skulle jag säga att det beror på. Att något funkar är inte nödvändigtvis detsamma som att det är den mest optimala lösningen. Att vissa ”moderna” bolag är väl utrustade för distansjobb innebär inte heller att mer ”gammelmodiga” bolag är optimalt rustade för att alla ska jobba fullt ut på distans. För många bolag tror jag inte att jobb hemifrån till övervägande del (just nu) är det mest optimala – ATH i jobb hemifrån och i aktivitet på hemmasnickrandet kan ge några ledtrådar (även om man såklart sparar in tid på att jobba hemifrån).
Givet att man inte har någon superunik och efterfrågad kompetens tror jag också att det kan finnas skäl som gör att man blir mer ”utsatt” om man jobbar hemifrån. Jag delar därför slutsatsen i PWCs undersökning om att det finns en oro om att man kan hamna efter i utvecklingsmöjligheter mm. Om majoriteten av din arbetsgrupp är på kontoret och du själv jobbar hemifrån blir man per automatik inte en lika inkluderande del av gruppen.
Personligen tycker jag inte att ett jobb endast handlar om att utföra en viss arbetsuppgift. Det är också mjuka värden så som att få andra personer att trivas på arbetsplatsen. De flesta av mina kollegor har återgått till att jobba ett par gånger i veckan på kontoret och det blir ofrånkomligt att man hamnar lite utanför om man inte är på plats med de andra (jag vet att det finns något som heter Teams etc, men det känns inte som att det ersätter att träffas in real life).
Vill man göra arbetskarriär och inte har någon superunik kompetens samtidigt som man jobbar på ett ”stereotypiskt” företag tror jag att 100% distansarbete inte är den mest optimala vägen att gå. Som (exempelvis) FIRE-anhängare finns det däremot många anledningar till att vilja jobba 100% på distans 😊
Ni som har möjlighet att jobba hemifrån, hur många dagar i veckan jobbar ni hemifrån och vad föredrar ni?
Innan pandemin jobbade jag i regel 3 dagar på kontor och 2 dagar hemma, det varierade dock och ibland blev det tom 3 dagar hemma. Numer jobbar jag i princip 100% hemifrån men det beror på att skulle jag åka till kontoret hade jag varit tvungen att resa 150km enkel väg (dvs 300 km tor). Åker jag tåg tar det 4h dörr till dörr enkel väg, bil 2,5h. Jag sparar med andra ord 8h tid varje vecka plus väldigt mycket pengar, förut hade jag lägenhet och sen bodde jag på ett billigt hotell, sparar säkert 4-5000 SEK/månad på att jobba hemifrån jämfört med att behöva åka 3 dagar i veckan på kontor med dito hotell och resa. Och viktigast av allt, jag ser mina barn och hustru på daglig basis!
ReplyDeleteInnan pandemin pendlade jag i 8 år, först flyg inom Europa och sen kortare distanser, har börjat bli trött på pendlandet. Finns inget bättre än sin egen säng. Å andra sidan skulle jag ta ett jobb där jag bor skulle jag gå ned 30-40% i lön.
Jag tror man missar mycket av att inte vara på kontoret (sociala biten) men självklart är det individuellt. Är man extrovert, som jag själv, saknar man kontoret, är man däremot introvert tror jag hemma kontor går alldeles utmärkt. Jag tror karriärmässigt så förlorar man på att vara hemma, dock i och med att jag själv närmar mig 50 så ser jag ändå att tåget gått för 10-15 år sen för en super karriär.
Min hustru går numer in på kontoret 1-2 dagar i veckan men det är mer av social karaktär när hon väl är inne, blir inte mkt jobb utan mest fika och möten :-)
Jag har bra betalt och varför ska jag söka chefsjobb som inte skulle betyda mer i lön, mer ansvar, inte kunna gå på semester när jag vill? Dessutom "betalar" aktieportföljen numer betydligt bättre än mitt vanliga jobb :-)
En viktig sak som jag tror många negligerar är hur påverkas relationen till ens partner av hemma kontor. Man umgås mycket mer vilket kanske inte alltid är optimalt. Man må sätta gränser. Tror att åtminstone för vår relation är det bra att min hustru går in på kontoret 1-2 dagar i veckan så "nöter" man inte på varandra.
Mvh Eilertregerar