Den osäkra överpresteraren

Jag läser för tillfället en väldigt intressant bok. Boken heter The Second Mountain. Jag har inte läst färdigt boken än så jag planerar att återkomma vid ett senare tillfälle med en sammanfattning kring själva konceptet avseende The Second Mountain.

Boken ger dock upprinnelse till många intressanta tankar. Några av dessa tänkte jag dela i lite olika inlägg på bloggen. I dagens inlägg är fokus på bokens tredje kapitel The Insecure Overachiever.

Jag har tidigare skrivit att min självkänsla inte alltid har varit på topp, även om självförtroendet har varit på en hög nivå. Den osäkra överpresteraren skulle därför kunna vara ett epitet som tidigare sattes ihop med mitt namn.

Det är lite märkligt egentligen att det kan vara så. Både objektivt och subjektivt har jag presterat på en oerhört hög nivå, vilket har resulterat i utmärkelser bland hundratals anställda, många hejarop, goda löneökningar och nya jobberbjudanden etc. Jag gick ett tag i KBT och blev då uppmanad att spara alla mejl jag fick där folk visade uppskattning för det jobb jag gjorde.

Det tog inte lång tid innan jag fick höra av mig till IT-avdelningen och be om utökat minne i mejlboxen. Okej, det sista var kanske lite överdrivet men mappen fylldes upp med hundratals mejl under tiden jag genomförde detta experiment.

Problemet när fokus är på prestation blir ju att man vänjer sig snabbt och man hela tiden vill ha mer. Om man får 10 ’fina’ mejl som är på en viss nivå, då vill man att mejl nummer 11 ska vara ännu lite ’finare’ för att man ska uppskatta det lika mycket. Avtagande marginalnytta har säkert en del läsare koll på, åtminstone om man har läst ekonomi på universitet.

På tal om arbete skriver författaren också att man aldrig ska underskatta kraften i vilken din (arbets)omgivning gradvis transformerar dig. Helt plötsligt sitter man i konversationer med alla andra och beskriver hur upptagen man är och hur mycket man har att göra, vilket är ett vanligt förekommande fenomen på många arbetsplatser. Samtidigt finns det hos många en tävlan om att vem som kan göra chefen nöjdast etc.

Att vara arbetsnarkoman är ett effektivt sätt för att distrahera sig från känslomässiga och spirituella problem. En osäker överpresterande person blir aldrig fullt ut och långsiktigt tillfredsställd. Meritokrati uppmuntrar en utveckling som samhället älskar men inte individen. När man endast har sin jobbtitel (eller andra ’ytliga’ faktorer) att luta sig mot, då hamnar man lätt i en situation där man konstant jämför sig med andra.

Något tänkvärt som författaren lyfter upp i boken The Second Mountain är också hur en individ på en arbetsplats inte sällan blir en uppsättning färdigheter/kompetenser som ska maximeras snarare än att man erhåller en ’inre utveckling’.

Självfallet finns det mycket ifs-and-buts och mycket av det som skrivs är generaliserande. Vidare finns det självfallet fantastiska jobb som leder till utveckling på alla möjliga plan och där man trivs som fisken i vattnet. Det är dock många som inte trivs som fisken i vattnet på sitt jobb och många som uppvisar en osäkerhet i sig själva.