Är work-life balance en rimlig ambition?

Att vara föräldraledig har jag gjort att jag har fått många nya perspektiv samt tid att reflektera kring diverse olika saker.

För ett tag sedan hörde jag en person (jag har tyvärr glömt vem) yttra sig om att hen verkligen ogillade uttrycket ”work-life balance”. Hens åsikt var utifrån perspektivet att jobbet konkurrerade med livet. Om man tänker på det så borde det låta ganska rimligt för många personer att ogilla uttrycket ”work-life balance”.

Att ha en bra balans mellan jobb och fritid är däremot något som många har som målsättning. Personligen har jag under perioder jobbat väldigt mycket och jag har på senare år hört mig själv säga följande ord till min chef ”jag eftersträvar att ha en bra balans mellan jobb och fritid”.

När jag nu kollar tillbaka på hur jag uttryckte mig till chefen känns det lite konstigt. Denna känsla är nog ett uttryck av att det inte känns som mig att kasta mig med sådana ord. Istället är det nog snarare ett uttryck för att många har sagt till mig om att jag inte ska jobba så mycket etc.

Det komiska är att man – enligt gemene mans syn – varken bör jobba för mycket eller för lite. I traditionsenlig svensk anda ska man helt enkelt jobba lagom mycket. Det anses inte bra att leva på skattepengar (vilket man antas göra om man inte jobbar) och det är inte fint att vara för rik (vilket man kan antas bli om man jobbar för mycket).

Underförstått (i bred mening) ses fritidsaktiviteter som något positivt och jobb som något mindre trevligt. I ”work-life balance”-paradoxen sätts således en mindre trevlig aktivitet i relation till en trevligare aktivitet.

Det förutsätts dock (generellt) i paradoxen att båda delarna måste inträffa – dvs. man både måste jobba och ha ”fritid”. Annars torde det vara rationellt att ägna sig åt det man absolut vill göra istället för att en del av sin tid även behöver dedikeras åt saker man inte uppskattar lika mycket.

Många skulle – om de bestämde sig för det – ha möjlighet att bestämma över en större del av sin tid jämfört med vad de gör idag. Ja, om ingen i ett samhälle jobbar skulle det givetvis bli problem. Givet hur dagens samhälle är uppbyggt, lär det dock vara osannolikt att vi kommer till en sådan situation.

Hursomhelst, man kan tolka ”jag ogillar work-life balance-uttrycket” på flera olika sätt. Den första tolkningen som många gör är nog att man bör sträva efter att jobba mindre. Personligen tycker jag att det kan bli bakvänt att fokusera på vad man inte vill göra.

Jag tycker att man bör fokusera på att lägga till saker man vill göra, snarare än att fokusera på vad man inte vill göra. Om man spenderar mer tid på saker man verkligen vill göra så kommer per automatik andelen mindre angenäma saker att minska automatiskt.

Vidare är jag också skeptisk till att jobbet anses konkurrera med livet. Jag tycker att man proaktivt efter bästa förmåga bör göra sitt yttersta för att sätta sig i en situation där man inspireras av den sysselsättning man har. På det temat kan dagens inlägg avslutas med följande tänkvärda citat:

”Choose a job you love and you'll never have to work a day in your life”.