Att vara specialist eller generalist

Jag läste nyligen ut boken “Range”, vilken är skriven av David Epstein. Underrubriken till boken är ”How generalists triumph in a specialized world”.

Många påstår att det krävs 10 000 timmar för att bli riktigt bra på något, och att således generalister som testar på många olika saker sällan blir riktigt bra. Det finns exempel när 10 000 timmarsregeln är ett vinnande koncept, exempelvis när människor spelar schack mot varandra eller när doktorer genomför operationer. De flesta som ska opereras är nog överens om att man hellre har en doktor som genomfört många operationer än någon som ska göra sin första operation.

Enligt författaren är dock dessa exempel att se som undantagen som bekräftar regeln. Om man t ex är en fotbollsspelare och har sett bollen studsa miljontals gånger då lär man sig intuitivt att veta hur bollen (sannolikt) kommer att studsa. Det kan därför ibland se ut som fotbollsspelaren har ofantligt snabba reaktioner.

Det gjordes också ett experiment där man initialt trodde att extremt duktiga schackspelare hade fotografiskt minne, detta efter att de kunde återge exakt hur ett parti schack såg ut på ett schackbräde som svischade förbi under endast några få sekunder.

När fotbollsspelarens reaktion testade i en helt annan miljö än där bollar var inkluderade, hade hon inte längre någon exceptionell reaktionsförmåga. När schackspelaren fick testa minnesförmågan på något som inte hade med ett (traditionellt) parti schack att göra, visade sig minnesförmågan svikta ordentligt.

10 000 timmarsregeln visar sig inte vara värdefull när det kommer till områden med dynamiska utfall, t ex inom finans- och den politiska världen. Det kan snarare vara till nackdel om man har nischat in sig på ett väldigt smalt område om utfallen aldrig är desamma och helt nya utmaningar dyker upp med jämna mellanrum. Specialistkunskap är enligt författaren å andra sidan särskilt viktig ”i en snäll värld”, dvs. där saker som händer inträffar inom ett begränsat universe och där inte helt nya utmaningar uppstår.

Jag tycker boken ger en intressant ögonöppnare. Specialistkunskap är många gånger inte det mest eftersträvansvärda, ibland kan det till och med vara kontraproduktivt. Tänkvärt citat från boken: ”Knowledge is a double-edged sword. It allows you to do some things, but it also makes you blind to other things you could do”.

I boken anges det att fokusera på många olika saker (vs. tidig specialisering) är något positivt för den långsiktiga prestationen, detta då man blir bättre på att lösa nya problem som uppstår. Då information är något betydligt mer utbrett i dagens samhälle jämfört med tidigare gör också att det krävs färre specialister.

Jag tycker att boken innehöll intressanta poänger. Personligen tycker jag dock att det ibland blev lite långrandigt. Boken skulle kunna ha varit kortare utan att tappa konceptet. Sammantaget tycker jag att det var en okej bok, men den står inte först i kön på att läsas om.