Sluten

I dagens inlägg bjuds det på lite söndagsläsning.

På tal om läsning handlar dagens inlägg om boken ”Sluten”, vilken fokuserar på den tidigare tennisstjärnan Robin Söderling. Boken är skriven av Johar Bendjelloul & Henrik Johnsson. Jag har följt Robin under stora delar av hans karriär och jag tycker boken var mycket läsvärd. Nedan följer lite anteckningar jag gjorde när jag läste boken.

Sensommaren 1984 föddes Robin Söderling i Tibro. I Tibro fanns allt och inget var längre bort än några minuters cykling. Trots att Robin spelade mycket handboll, fotboll och hockey visste han tidigt att han ville bli tennisproffs när han blev stor. Robin valde bort lagidrotten för att själv ville styra sitt eget öde.

Under Robins uppväxt på 1980- och 1990-talet var Sverige en stormakt i tennis. I Tibro invigdes en ny tennishall samma år som Robin föddes. När han var 4 år följde han för första gången med sin pappa till tennishallen. Hans pappa tjatade senare in honom i tennisklubben, trots att minimiåldern var 8 år.

Det stod redan tidigt klart att Robin verkligen hatade att förlora. Han ansåg att mer och hårdare träning var lösningen på alla problem. Träningen gav resultat. Som 17-åring vann han, utan att tappa ett enda set i hela turneringen, den turnering som ibland kallad junior-VM. I Lyon 2004 vann han sin första ATP-titel. Därefter började han förlora flera matcher, något som han aldrig tidigare hade gjort.

Vreden efter förlusterna kunde hänga kvar i dagar och han kom att slå sönder en stor mängd racketar. Efter ännu en förlust råkade han efter sin match träffa på storstjärnan Roger Federer i omklädningsrummet. Det mötet lärde Robin att det handlar om att vinna – inte om att (nödvändigtvis) spela bra. Denna lärdom erhöll han efter att Federer svarade att han sällan spelade bra när Robin frågade hur han gör för att alltid spela så bra.

Robin började nu att tänka om samt att han lärde sig att vinna även när han spelade dåligt. Året efter började det lossna och han steg på världsrankingen, från topp 30 till topp 5.

År 2009 var Robin den första spelaren att besegra ”omöjliga” Rafael Nadal på gruset i den anrika turneringen Franska Öppna, detta gjorde han i åttondelsfinalen. Robin nådde sedan fram till sin första Grand Slam final, där blev det dock förlust mot Federer i tre raka set. En match som innebar Federers första seger i Franska Öppna.

I Franska Öppna året därpå besegrade han Federer i kvartsfinal, detta efter Robin dessförinnan uppvisat 12 raka förluster mot honom. Han förlorade sedan mot Nadal i finalen.

Som elitidrottare är Robin alltid försiktig när det gäller att undvika virus. Trots detta var han ändå nästan konstant förkyld under hösten 2010. Hans flickvän Jenni tycktes dock klara sig från förkylningarna, trots att de oftast var tillsammans. Robin hade nu också kommit till ett stadie där han ofta var frustrerad samt att han allmänt irriterade sig på folk.

Trots detta vann han Masters-turneringen i Paris detta år, vilket var hans största seger hittills och förde upp honom till fjärde plats på världsrankingen. Under turneringens gång hade han tryckt i sig Alvedon och liknande för att hålla sjukdomskänslan i schack. Direkt efter turneringen åkte han och Jenni till Stockholm där Robin direkt kom de kom hem gick in i badrummet och spydde. Därefter föll han pladask i sömn.

Någon som inte var nöjd över att Jenni följde med på turneringarna var Robins tränare Magnus Norman. Magnus ansåg att Robin spelade sämre när Jenni var med. Det gick så långt att Robin tvingades välja mellan Magnus och Jenni, han valde (självklart) Jenni. Efter säsongen bröt Robin och Magnus sitt samarbete.

I boken uppges att Robin led ofta av impostor syndrome, vilket beskrivs som en stark känsla hos en högpresterande människa av att egentligen vara en bedragare som inte förtjänar sina framgångar.

År 2011 inleddes överlag starkt för Robin med t ex seger i Rotterdam. Sjukdomstecknen fortsatte dock att visa sig och han åt mer febernedsättande. Inför semifinalen i tennisturneringen i Marseille fick han yrsel när han inte var i rörelse. Trots det lyckades han alltså vinna turneringen och efter vinsten i matchen bröt han ut i tårar.

Givet statusen på Robins mående försökte hans nya tränare få Robin att ta en paus från tävlandet, men Robin vägrade att lyssna. Samarbetet med den nya tränaren tog slut efter endast fem månader. Robin var alltid oerhört hård mot sig själv, t ex kunde han skippa att äta om han hade förlorat en match.

Han fick en ny tränare igen – Fidde Rosengren – som blev förskräckt av Robins tuffa schema. Han såg sitt uppdrag som att bromsa snarare än att peppa. År 2011 vann Robin i överlägsen stil Swedish Open i Båstad. Det var en turnering där Robin, trots utmaningarna med måendet, spelade som i trans och pulveriserade allt motstånd, inklusive storspelaren David Ferrer i finalen.

Robin beskrivs i boken som att han aldrig har varit bra på att fira segrar. Efter segern i Båstad lämnade han stället så fort han kunde samma dag. På väg hem till Stockholm tvingades Robin stanna bilen och när han lämnade förarplatsen föll han till marken. När de (efter att Jenni kört resterande sträcka) kommit hem till Stockholm var Robin helt förstörd.

Han var helt energilös och under de kommande dagarna fick han flera panikattacker. Det slutade med att de lämnade Stockholm för att åka till Jennis föräldrar utanför Ljungskile. De hann dock knappt komma fram innan de på Robins uppmaning skulle åka till psykakuten i Göteborg.

Senare kom det att visa sig att finalmatchen i Båstad kom att bli Robins sista match som tennisproffs. Hans ambition var däremot att spela US Open 2011. Han åkte till USA, men väl på plats stod det klart att han helt enkelt mådde för dåligt.

Samma dag som det var tänkt att Robin skulle spela sin första match i US Open 2011 åkte Robin och Fidde på morgonen taxi till turneringens läkare. I taxin till läkaren la Robin sig ned med huvudet på Fiddes lår, medan Fidde klappade honom i håret. Ambitionen var att de skulle få läkaren att skriva ut Robin från turneringen, vilket lyckades.

De kommande månaderna och åren fortsatte Robin att må dåligt, han var helt slut och hade fortsatt panikångestattacker. Den 23 december 2015 skickade Robin ut beskedet att han lägger tennisen på hyllan, mer än fyra år efter att han spelade sin sista match som tennisproffs.