Smärtans imperium

I dagens inlägg bjuds på det lite längre helgläsning.

Inlägget handlar om boken Smärtans imperium, vilken är skriven av Patrick Radden Keefe. Jag tycker att det var en mycket intressant och läsvärd bok. Nedan redogörs för anteckningar som jag gjorde när jag läste boken.

Sommaren 2013 föddes Arthur Sackler i Brooklyn. Hans mamma var invandrare från Polen och hans pappa var invandrare från dåvarande Österrike-Ungern. Arthur hade två yngre bröder, Mortimer och Raymond.

Pappa Isaac öppnade tillsammans med sin bror en livsmedelsbutik. Delar av vinsten som erhölls från livsmedelsbutiken möjliggjorde att familjen kunde flytta till ett finare område. Isaac använde också vinsten till att investera i fastigheter som han sedan hyrde ut.

Arthur började jobba i livsmedelsbutiken redan som en liten pojke. År 1925, som 12-åring och yngre än sina klasskompisar, började Arthur på skolan Erasmus High School. Detta efter att han hade kvalat in till ett specialprogram för begåvade elever.

Arthur var driven och energisk och tog sig an flera inkomstbringande uppdrag. När skolan skulle utveckla linjaler kom han med idéen att en business school skulle sponsra tillverkningen. Som tack fick skolan skylta med sitt namn på linjalerna.

När han var 15 år tjänade Arthur tillräckligt mycket pengar för att kunna hjälpa till med försörjningen hemma. Han hade nu fått så mycket att göra att han också tvingades delegera jobbuppdrag till sina bröder. För hans pappa gick det dock nu sämre ekonomiskt och familjen tvingades flytta till en billigare bostad. Som en konsekvens av detta tog Arthur på sig ännu fler jobb, t ex tidnings- och blombud.

När den stora depressionen slog till år 1929 förvärrades Isaacs situation ytterligare. Han hade haft alla sina pengar investerade i hyreshusen, vilka nu var värdelösa. Arthurs föräldrar ville att han skulle bli läkare. Föräldrarna hade dock nu inte längre några pengar att hjälpa sina barn med vad gäller finansiering av universitetsutbildning.

Efter att Arthur på egen hand tagit sig igenom college och samtidigt försörjt sina föräldrar köpte han en ny butik åt sina föräldrar, med en lägenhet innanför. Därefter blev han antagen till läkarutbildningen på New York University.

År 1945 kom Marietta Lutze till New York från Tyskland. Tyskar var inte populära i USA vid den här tidpunkten och hon hade svårt att få vänner på sin AT-tjänstgöring. Två av få som ville prata med henne var Arthurs bröder Mortimer och Raymond. På en fest träffade hon sedan Arthur.

År 1944 började Arthur jobba på mentalsjukhuset Creedmoor. Senare lockade han också över sina bröder till att jobba på Creedmoor. De tre bröderna blev illa vid sig av att se de hemska behandlingar (elchocker och lobotomi) som användes i syfte att bota personer som led av psykiska åkommor. De funderade på om det verkligen inte fanns någon mer human behandlingsmetod.

Pappa Isaac dog senare i sviterna av en hjärtinfarkt. Han beklagade sig vid avskedet att han inte lämnade efter sig något arv – förutom deras goda efternamn. Han ansåg att om man förlorar en förmögenhet kan man alltid bygga upp en ny. Men den som förlorar sitt goda namn kan aldrig få tillbaka det.

Förutom heltidsjobbet på Creedmoor fick Arthur år 1942 också jobb på en marknadsföringsbyrå. Han marknadsförde där läkemedel. Efter två år blev han utsedd till ny VD för byrån. Arthur kom att revolutionera hela fältet för läkemedelsreklam. Han kom senare även att köpa upp hela reklambyrån av den tidigare ägaren.

Arthur hade gift sig år 1934 med danska Else Jørgensen. År 1941 och 1943 födde hon parets två döttrar. Trots att Arthur var gift uppvaktade han intensivt Marietta, som senare också blev gravid. När Arthur fick veta att Marietta var gravid lämnade han Else. I februari 1950 invigde de tre bröderna Sackler och deras mentor sitt gemensamma forskningscenter. Arthur tvingades då välja mellan att vara med vid sitt barns födelse (som skedde samtidigt) eller att vara med vid institutets födelse – han valde det senare.

Sonen döptes till Arthur Felix. Att nedkomma med Arthurs första son ökade statusen för Marietta i Arthurs mammas ögon. Dessförinnan hade de två inte pratat med varandra. Mamman motsatte sig Arthurs äktenskap med Marietta.

År 1953 fick Mortimer och Raymond sparken från Creedmoor. Detta efter att de vägrat underteckna en lojalitetsed med USA, det skulle då ha tvingat dem att anmäla personer som ägnade sig åt subversiva aktiviteter. Detta ägde rum i en tid då kommunismen skyddes som pesten i USA. Arthur valde självmant att säga upp sig från Creedmoor. Året innan (= 1952) hade Arthur köpt ett läkemedelsföretag – Purdue Frederick – till sig och sina bröder. Bröderna ägde en tredjedel var med Arthur som passiv delägare.

Den 28 februari 1955 föddes Mariettas och Arthurs andra barn, dottern Denise. Denna gång var Arthur på plats när barnet föddes. Arthur var en frånvarande förälder. När Denise var 6 år och frågade om Arthur ville leka sa han åt henne att han väntar tills hon är vuxen, då de kan samtala. Arthur höll fortsatt många bollar i luften samtidigt och han hann även med att lansera en läkarmottagning, Medical Tribune, där syftet var att utbilda och påverka läkare.

Arthur var vid denna tid oerhört framgångsrik, bland annat hade hans reklambyrå hjälpt Roche att marknadsföra två storsäljare (bland annat Valium). Ju mer framgångsrik han blev desto mindre ville han synas, t ex då vissa av hans åtaganden kunde utgöra intressekonflikter. Arthur vill verka utan att synas.

Roche både succémediciner visade sig dock vara beroendeframkallande och missbrukades på en del håll. Den amerikanska regeringen ville år 1965 att de två medicinerna skulle narkotikaklassas. Roche och Arthur lyckades dock förhala ett sådant beslut till 1973 då Roche själva gick med på det. Tidpunkten då Roche gick med på det ”råkade” sammanfalla med att patenten höll på att gå ut. Dessa mediciner, som hade marknadsförts till alla möjliga oro- och ångestsymtom (t ex om man var nervös för att börja på universitet), hade gjort Arthur mycket rik. Framför allt Valium blev en stor succé.

Något som gjorde Arthur mer känd i breda kretsar var att han köpte till sig en oerhörd samling kinesisk porslin och dylikt. Hans samling kom att bli ytterst konkurrenskraftig jämfört med motsvarande samlingar på museum. I slutet av 1950-talet gav han sig också in på det filantropiska spåret, något som också ämnade föreviga hans namn.

Arthurs reklambyrå kom en dag att hamna i blåsväder. Detta efter att reklambyrån i en marknadsföringskampanj för Pfizers antibiotikamedicin hade inkluderat visitkort till flera läkare som uppgavs rekommendera medicinen. När en oberoende läkare och sedan en grävande journalist kontaktade var och en av de nämnda läkarna visade det sig att samtliga var påhittade namn och således inte existerade.

Efter att brödernas mor avlidit i sviterna av cancer på 1960-talet började familjen allt mer att glida ifrån varandra. Det blev inte bättre av att Mortimer flyttade till Europa och gifte sig om sig samt att Arthur återigen hade träffat en ny kvinna.

”Tiden är min främsta fiende”, beklagade Arthur sig när han blev äldre. Någon person uttryckte att hen behövde tre liv för att hinna med allt Arthur åstadkom.

Hösten år 1986 drabbades Arthur av bältros och blev sängliggande i flera veckor. En dag 1987 kände han av en smärta i bröstet. Han tog då in på sjukhus under pseudonym. Förutom hans nya kärlek Jillian var det ingen i familjen som visste att han hade lagts in på sjukhus. När hans barn väl kom för att besöka honom på sjukhuset var han redan död.

Efter Arthurs död uppstod en flerårig och bråkig tvist avseende hur hans kvarlåtenskap skulle fördelas bland arvingarna. Arthurs arvingar sålde Arthurs tidigare tredjedel av Purdue Fredrick till Mortimer och Raymond för 22 miljoner dollar, vilket senare skulle visa sig vara en usel affär.

Richard Sacklers tid vid rodret

År 1971 efter att ha utbildat sig till läkare, började Raymonds son Richard att jobba på Purdue Frederick. Hans titel var chefsassistent, där chefen var Raymond. Företagets inriktning var fortsatt främst på att erbjuda vardagliga receptfria produkter – t ex produkter mot diarré samt vaxpropplösare.

År 1984 började Purdue att producera och sälja smärtlindringstabletten MS Contin, vilken bestod av morfin och bland annat gavs till cancerpatienter. Purdue hade ett stort lanseringsmöte där de hade bjudit in en stor mängd läkare. Därefter begav sig säljarna ut och sålde in produkten. Produkten blev en storsäljare, dock hade de inte fått FDAs godkännande vid denna tidpunkt. Till slut, bland annat då så många läkare och patienter redan hade fått tabletterna ansåg FDA det vara vanskligt att tvinga Purdue att upphöra med försäljningen.

Richard Sackler kom att bli den drivande kraften bakom Purdues övergång till smärtstillande läkemedel. När Purdue började sälja MS Contin i USA blev det snabbt en succé. Däremot blev bolaget senare alltmer stressat över att hitta en ny potentiell storsäljare i takt med att patentet var på väg att löpa ut. Richards kusin Kathe föreslog då att man skulle använda oxikodon, vilket är en opiod som är betydligt starkare än morfin.

Projektet med att hitta en ersättare till MS Contin inleddes i slutet av 1980-talet. År 1990 blev bland annat Richard och sin bror Jonathan samt Kathe invalda i Purdues styrelse. Året därpå grundade familjen också ett nytt bolag, Purdue Pharma – där syftet med det nya företaget var att ”ta risken” med nya produkter.

År 1993 utsågs Richard till företags vice VD och nu var det dags att bli mer aggressiv i sin verksamhet (år 1999 blev han sedan utsedd till VD). Man hade ett mycket spännande läkemedel, Oxycontin, under utveckling. Enligt bolagets bedömning led en av tre amerikaner av kronisk smärta. Initialt fokuserade det nya läkemedlet på cancersmärta men man hade ambitioner om att den långsiktiga användningen av läkemedlet skulle vara till kronisk icke malign smärta (= långvarig icke malign smärta definieras som ihållande eller återkommande smärta som varat i mer än tre månader, och som inte beror på cancer).

Oxikodon är ungefär dubbelt så potent som morfin och läkarna var generellt konservativa när det kommer till att skriva ut sådana beroendeframkallande ämnen. För att Oxycontin skulle kunna användas som allmän smärtlindrare krävdes således att få läkarna att ändra uppfattning.

Med Oxycontin ämnade bolaget således att göra MS Contin obsolet. Många läkare uppfattade oxikodon som svagare än morfin. Morfin var något som många läkare ansåg vara något man använde endast i nödfall, inte minst när någon var döende. Purdue bestämde sig för att dra nytta av läkarnas missuppfattning om oxikodon.

När Oxycontin skulle få godkännande av FDA undvek man att testa beroendeproblematiken. Istället argumenterade man för att risken för beroende undanröjdes av att man hade implementerat en funktion som gjorde att substansen gradvis sipprade ut i blodet under loppet av 12 timmar.

Den 28 december 1995 godkänner FDA Oxycontin. Detta efter en del tvivelaktiga ageranden från den person som hade hand om Purdues ansökan. Det var en person som sedan kom att lämna FDA, och efter ett år på ett läkemedelsföretag, blev han sedan anställd av Purdue.

Purdue Pharma hade nu en stor säljstyrka vars uppdrag var att till nästintill varje pris sälja in Oxycontin. När säljarna gjort ett besök hos t ex en läkare skrev de korta rapporter, vilka granskades av Purdues arbetsledare. Försäljningen tog fart och inom kort började det strömma in brev från lyckliga patienter som sa sig nu kunna leva smärtfritt och gå tillbaka till jobbet igen etc.

Som del av marknadsföringen delade man ut gratis tester av Oxycontin till smärtpatienter. Purdue Pharma sålde så bra att det var svårt att producera i takt med efterfrågan. Säljkåren fick stora bonusar och man försökte få läkarna att succesivt skruva upp doserna man gav ut till patienterna. Detta så att inte minskad effekt skulle uppstå när kroppen hade vant sig vid substansen.

År 2001 slog en nyhet upp i media om att Oxycontin missbrukas ”på gatan”. Trots Purdues information om att preparatet skjuts ut successivt gick det för missbrukare enkelt att komma runt detta – t ex genom att bita på tabletten. Oxycontin hade också blivit en partydrog.

Smärtpatienter som verkligen ville ha mer Oxycontin började läkarshoppa, dvs. hoppade runt bland olika läkare för att få mer Oxycontin utskrivet. Efter att bolaget initialt hade fått in massa tackbrev svängde nu innehållet i breven till att berätta om nära anhöriga som tragiskt hade gått bort till följder av sitt användande av Oxycontin.

Dessutom inkom nu fler och fler fall där det beskrevs att effekten av Oxycontin klingade av efter åtta timmar, vilket dels skapade abstinens och beroende samt dels var lägre än de 12 timmar som Purdue hade utlovat att läkemedlet skulle hjälpa. En person som själv hade blivit varse detta av egen Oxycontin-användning var bolagets chefsjurists sekreterare. Efter att hon senare blivit beroende av preparatet sparkade Purdue Pharma henne efter 21 år i bolaget.

I början av 2000-talets första år kom allt fler stämningar mot Purdue Pharma, inklusive en från en tidigare säljare. Purdue hade ett stort stall av toppjurister, man anlitade också en så kallad ”kriskonsult” som planterade positiva artiklar i medier etc. Än så länge lyckades bolaget fortsatt att hålla emot all negativitet som kastades på dem.

En journalist på New York Times publicerade år 2003 en kritisk bok om Oxycontin. Purdue hade försökt få inflytande över boken men inte lyckats. Till slut lyckades de dock få ledningen på tidningen att säga till journalisten att han inte längre för tidningens räkning fick skriva om Oxycontin. Detta då Purdue hävdade att en intressekonflikt förekom.

Richard Sackler avgick som VD år 2003. Efter det var han ”endast” styrelseledamot. I praktiken var det dock bara hans formella titel som ändrades och han fortsatte att vara lika involverad i verksamheten som tidigare.

År 2006 lämnade en grupp åtalare i Virginia in ett förundersökningsprotokoll som tagit fem år att sätta samman. Man stämde Purdue på 1,6 miljarder dollar. Förundersökningsprotokollet skickades till justitiedepartementet i Washington DC, där man fick besked om att materialet var välgjort och att justitiedepartementet godkände åtal. Man ville åtala tre högt uppsatta chefer, vilka befann sig på en nivå precis under VD, då man hoppades att få någon av dem att svika Purdue i syfte att rädda sig själva.

Efter att Purdue använt sina högt uppsatta kontakter och fått till ett möte med biträdande justitieminister ändrade nyss nämnda person upplägget. De tre cheferna fick inte längre åtalas. Det hela slutade dock med att Purdue gick med på att ange sig skyldigt till anklagelserna, inklusive att de tre cheferna gick med på att erkänna sig ”ringa” skyldiga. Purdue fick betala 600 miljoner dollar i böter. Att de tre cheferna fick ta smällen gjorde att familjen Sackler kom billigt undan. Familjen kompenserade de berörda cheferna väl för att de tog smällen.

Efter rättegången i Virginia fortsatte Purdues intäkter att öka och man fortsatt med samma aggressiva marknadsföringsmetoder, trots att man lovat att upphöra med det. Familjen Sackler började nu fundera kring lämpligheten i att ha en så stor andel av sin förmögenhet koncentrerad till Purdue. Man bestämde sig därför för att skifta ut kapital via kvartalsvisa utdelningar.

Nästan 15 år efter lanseringen av Oxycontin (= 2010) ersatte Purdue det hela med en modifierad version av Oxycontin. Det enda synliga nya var att tabletterna var tjockare, i syfte att de inte kunde krossas. Det nya namnet blev Oxycontin OP. Man ansökte om godkännande hos FDA år 2007 och fick godkänt 2010.

När man inte längre kunde krossa höljet och snorta innehållet vaknade droglangningen från Mexico till liv, varifrån det snarlika preparatet heroin började säljas alltmer på svarta marknaden i USA. År 2010 hade situationen kommit att bli en heroinepidemi.

Sacklers tog detta tillfälle i akt att påvisa att det visst ”bara” var missbrukare som blev beroende av Oxycontin, detta trots att flera miljoner blivit beroende efter användning av Oxycontin. En extern studie visade att 80% av de som började med heroin den här perioden först hade missbrukat receptbelagda smärtstillare.

Den 31 januari 2019 publicerades en 274 sidor lång stämningsansökan mot bolaget. En ansökan som var fylld med tidigare hemlighetsstämplat material, som oerhört tydligt visade hur involverade familjen Sackler var i den löpande verksamheten.

Nu stämdes Purdue i delstat efter delstat på löpande band, och flera medlemmarna av familjen Sackler kallades nu som svarande. I september 2019 ansökte Purdue om konkurs, vilket innebar att såväl stämningsansökningar som tillgångar kom att frysas.

Efter lobbyverksamhet mot Trump-administrationen beslutades det två veckor innan presidentvalet 2020 att en förlikning skulle ske, där Purdue blev ålagda att betala 8 miljarder dollar och erkänna vissa brott. Inga personer straffades dock och förlikningen stipulerade också att framtida stämningar mot familjen Sackler för Oxycontin inte längre var möjlig. Gällande betalningen slutade det med att Sackler själva, som fortsatt inte erkände någon skuld, endast betalade 225 miljoner dollar av de 8 miljarder dollar.