Nelson Mandela

I dagens inlägg är det fokus på Nelson Mandela.

Jag läste tidigare i år ut boken Fängelsebreven, vilken är en bok som inkluderar en stor mängd brev som Mandela skrev under sin tid i fängelse. Jag tycker att det var en mycket intressant och läsvärd bok.

Trots stora motgångar behöll Mandela hoppet och målmedvetenheten. Det, och hans värdegrund mm, inspirerade mig. Jag blev också inspirerad av Mandelas sätt att skriva. Istället för att t ex skriva ”jag kämpar” skriver han ”min näve är hård”.

Nedan följer en övergripande introduktion till boken innan jag längre ned summerar mina anteckningar.

Den 7 november 1962 dömdes Nelson Mandela till fem år fängelse för att ha uppviglat arbetare att strejka. Redan året därpå tvingades han återvända till domstolen, åtalad för sabotage, och den 12 juli 1964 dömdes han till livstids fängelse. Han blev då satt i det ökända fängelset på Robben Island, dit han färdades i ett militärflygplan.

Sammanlagt kom Mandela att sitta fängslad i 27 år. Från första dagen i fängelse beslöt han sig för att aldrig knäckas eller att vackla från sina ideal. Totalt skickade han hundratals brev när han satt i fängelse.

Politiska fångar var den lägsta klassen och hade därmed minst privilegier. Initialt tilläts de bland annat endast ett besök i halvåret samt att skicka och ta emot ett brev i halvåret. Även om man kunde smuggla ut brev med fångar på väg att friges var det många brev som censurerades och / eller ”tappades bort”.

Politiska fångar tillhörde initialt klass D (= lägsta klassen). Efter varje två år var tanken (givet att fången uppvisade gott uppförande) att man skulle flyttas upp en klass. Mandela var dock kvar i sin klass i 10 år.

När Mandela sattes i fängelse var han pappa till fem barn inom åldersspannet 23 månader och 17 ålder. Barn över två år tilläts inte besöka sina fäder i fängelset innan de hade fyllt 16 år. Sammanlagt satt han i fyra olika fängelser.

Nedan följer anteckningar som jag gjorde när jag läste boken.

Mandela tillhörde organisationen African National Congress (ANC). År 1952 blev han ordförande för ANCs verksamhet i provinsen Transvaal och år 1953 blev han vice nationell ordförande. ANC bildades 1912 i syfte att kämpa för det afrikanska folkets befrielse.

I januari 1962 lämnade Mandela Sydafrika i bil för att besöka afrikanska länder som nyligen hade blivit självständiga. Syftet med resan var bland annat att samla in pengar till kampen som bestod i att skapa lika rättigheter och demokrati i Sydafrika.

ANC var en organisation som hade förbjudits år 1960. Mandela genomförde därför resan i falskt namn, då han dels var efterlyst till följd av aktiviteter mot apartheidregimen och att han således inte skulle få något pass utfärdat i sitt namn. På sin resa besökte han totalt 16 afrikanska länder samt även London.

I en bil en söndagseftermiddag den 5 augusti 1962 upphörde dock Mandelas frihet när han blev stoppad av polis på väg till Johannesburg. Mandela övervägde att springa från platsen men insåg att det inte var någon idé och att han då sannolikt skulle bli skjuten.

Som 44-åring dömdes han till fem års fängelse. Initialt var han placerad på Pretoria-fängelset. I maj 1963 flyttades Mandela och tre ytterligare fångar dock till det ökända fängelset på Robben Island.

Den första vistelsen på Robben Island bestod däremot endast av tre veckor innan han flyttades tillbaka till Pretoria. Där fick han samma mat som de vita fångarna. Anledningen till att han flyttades tillbaka till Pretoria var att nya domstolsförhandlingar väntade.

Den 11 juni 1964 fälldes Mandela och sju andra för en lång rad sabotagehandlingar, något som domstolen hävdade syftade till att genomföra en våldsam revolution i landet. Mandela var utbildad jurist och hade haft egen advokatbyrå i flera år. Han visste att det fanns en reell chans att de skulle kunna komma att dömas till döden, en dom som de hade beslutat sig för att inte överklaga om den kom.

Slutligen dömdes de till livstids fängelse. Dagen efter domen flyttades han till Robben Island med sina sex svarta medfångar. Den sjunde fången var vit och fick stanna i Pretoria, då apartheidlagarna inte tillät att svarta och vita fick sitta i samma fängelse.

Förhållandena på Robben Island var brutala. Straffarbete och knappt ätbar mat kännetecknade vardagen. Väderförhållandena på ön var extrema, stekhett på sommaren och jättekallt på vintern. På veckodagarna fick de bland annat jobba i kalkstensbrott. År 1967 bad Mandela, till ingen nytta, om att få slippa jobba i kalkstensbrottet. Hans fötter hade svullnat och han behandlades för högt blodtryck.

År 1968 dog Mandelas mor, han fick dock avslag på sin begäran att delta på begravningen. Året därpå omkom hans äldste son i en bilolycka, även då fick Mandela inte delta på begravningen. Det var en tuff period för Mandela. Hans förstfödda son blev 24 år, han omkom till följd av skadorna i en bilolycka. Det var inte det första barnet han hade förlorat. På 1940-talet miste han en dotter endast nio månader gammal.

Kort efter att Mandela förlorat sin son greps hans fru som sedan kom att sitta 14 månader i isoleringscell. Det var en tid då varken Mandela eller hans fru fick någon information om vem som tog hand om deras barn eller hur barnen mådde. Deras barn blev i praktiken föräldralösa. Mandela kände sig också maktlös över att inte kunna hjälpa sin hustru, som hade en vacklande hälsa, när hon satt frihetsberövad.

I fängelset ägnade Mandela sig en hel del åt studier. Exempelvis studerade han språket afrikaans för att bättre kunna tillgodogöra sig det härskande National Partys och dess anhängares historia och kultur. Det bidrog till att riva murar mellan Mandela och fångvaktarna samt senare även regeringstjänstemän och presidenten.

Under tiden i fängelset försökte myndigheterna att tvinga fram att Mandela skulle kastas ut som medlem i advokatsamfundet, detta då de påstod att han var medlem i kommunistpartiet. Mandela själv betraktade sig som en nationalist, där han kämpade för det afrikanska folkets rätt att styra sig självt i sitt eget land.

Våren 1969 skrev Mandela ett långt brev avsett till justitieministern där han argumenterade för att han och sina medfångar skulle friges. Det första erbjudandet om att släppas fri fick Mandels år 1974, på villkor att han gick med på att flytta till den region där han var född. Mandela avvisade förslaget.

Mandelas fru komma att släppas den 15 september 1970, efter 491 dagar. Sedan fick hon husarrest där hon t ex inte fick lämna hemmet mellan klockan 18:00 och 06:00 på vardagar.

År 1975 vände sig två personer till Mandela och föreslog att han i hemlighet skulle skriva sin självbiografi och smuggla ut den från fängelset så att den kunde publiceras lagom till hans 60 års dag 1978. Han gick med på förslaget och började skriva Long Walk to Freedom.

Manuskriptet uppgick till 600 sidor innan han av en fånge fick hjälp att skriva texten i mindre storlek, det gjorden att antalet sidor bantades ned till 60 stycken. De stoppade texten i en behållare och gömde den i trädgården. Behållaren uppdagades dock senare av personalen. Mandela och två fångar förlorade som en konsekvens av detta sitt studietillstånd i fyra år.

Under de första 13 åren i fängelse sov Mandela naken på ett cementgolv, vilket blir kallt och fuktigt under regnperioden. Han försökte förgäves få en pyjamas, vilket vita fångar fick sova i. På tal om rutiner i fängelset skrev han i ett brev 1976 att han börjar varje dag med att jogga och avslutar dagen med att stretcha.

Den 15 april 1977 bjöd fängelseledningen in ett antal utvalda journalister till Robben Island i syfte att motbevisa rykten om omänskliga förhållanden där. Det arrangerades då fotosessioner där fångarna arbetade i trädgården, vilket var långt ifrån den verklighet som rådde. Mandela blev ursinnig av denna vinkling och försköning.

Den 31 mars 1982 överfördes Mandela och tre personer till Pollsmoor Maximum Security Prison, vilken var belägget på fastlandet. De placerades där i en stor gemensam cell. De fick ingen förvarning eller information om varför de flyttades. Allt han hade samlat på sig under 18 år i fängelset på Robben Island packade han på 30 minuter ner i några papperskartonger.

Pollsmoor var beläget i närheten av Kapstaden. Fängelset där hade bättre sängar och bättre mat. De hölls dock skilda från fängelsets övriga intagna. På 1980-talet hölls svarta sydafrikaner än en gång på att resa sig. I princip varje dag uppstod protester runt om i landet. Omvärlden hade på många håll satt in sanktioner mot apartheidregimen.

Sedan september 1980 hade han fått tillgång till tidningar och radionyheter. I augusti 1985 begav sig tusentals aktivister i väg mot fängelset där Mandela satt och skulle befria honom. Apartheidregimen slog dock ned aktionen innan de nådde fängelset. Den dagen dödades nio aktivister, något som ledde till omfattande protester i Kapstaden resten av året. I Sydafrika medförde situationen att undantagstillstånd kom att råda.

År 1985 förkunnade Sydafrikas president att han gick med på frigivning av politiska gångar om de villkorslöst gick med på att ta avstånd från all typ av våld för att få igenom sina åsikter. Även denna gång svarade Mandela att detta villkor inte är något man kommer gå med på.

Under de senare åren av sin fångenskap erhöll Mandela brev från personer han inte kände, vilka ville visa sin uppskattning och sin support. Mandelas hälsa var stundom föremål för allmän diskussion och ryktesspridning. Inte minst 1985 när han som 67-åring togs in på sjukhus i Kapstaden för att göra en prostataoperation.

Förvånande nog dök den dåvarande justitieministern upp på sjukhuset och besökte Mandela. Mötena med justitieministern lade grunden till de samtal som Mandela följande år inledde med regeringen, dessa förhandlingar med regeringen inleddes i maj 1986.

Den 12 augusti 1988 togs Mandela, då 70 år, in på sjukhus. På sjukhuset dränerades två liter vätska ut ur hans ena lunga och han fick diagnosen tuberkulos. Den 7 december 1988 skrevs han ut från sjukhuset och fördes till fängelset Victor Verster Prison. Där släpptes det en hel del på hans tidigare restriktioner. Bland annat fick han nu skriva hur många brev han ville, vilka inte heller kontrollerades lika hårt som förut. Samtalen med regeringsföreträdare återupptogs också vid den här tidpunkten.

Mandela var tydlig med att inte låta sig friges mot något villkor så som exempelvis villkoret att föras till födelsestället Transkei eller någon annan bantustan (från Wikipedia: Bantustan = olika områden som den sydafrikanska regeringen hade givit självständighet eller autonomi. Idén var att alla sydafrikaner som enligt lag tillhörde den svarta rasgruppen skulle bli medborgare och ha rösträtt i dessa).

På en presskonferens den 10 februari 1990 meddelade Sydafrikas president att Mandela skulle friges klockan 15.00 den följande dagen. När han dagen därpå frigavs, efter 10 052 dagar i fängelse, gick han i själva verket ut genom grindarna cirka nittio minuter senare. Han var då 71 år. Han kom senare att bli Sydafrikas president.

Några tänkvärda visdomsord från boken:

• Det handlar inte så mycket om vilka problem du har utan vilken inställning du har till dem
• Det osynliga såret är inte sällan värre än det synliga
• De som går i frontlinjen måste vara villiga och redo att dra på sig eld för att inspirera sina kamrater och underlätta för dem
• Hoppet är ett mäktigt vapen, även när inget annat återstår
• När man skrattar, så skrattar hela världen. Men när man gråter gör man det i ensamhet
• För en frihetskämpe är hoppet vad livbojen är för simmaren – en garanti för att hålla sig flytande och utom livsfara
• I takt med att man åldras tenderar många att bli mer konservativa. Att umgås med yngre personer gör bland annat att man håller sig uppdaterad med nymodigheter
• Ett gott huvud och ett gott hjärta är alltid en formidabel kombination
• Vetskapen om att man i sina dagar har gjort vad man har kunnat och levt upp till sina medmänniskors förväntningar är i sig en belönande erfarenhet och stort resultat (även om man inte uppnår sina mål och sina ambitioner)