Osårbar

Jag fick nyligen ett mycket bra tips, vilket är fokus för dagens inlägg.

I princip samtliga böcker jag läser nuförtiden är efter tips från läsare av bloggen och/eller följare på plattformen X. I en tråd på X som jag skrev för ett tag sedan efterfrågade jag boktips. Två personer gav mig då tipset att läsa boken ”Can’t Hurt Me”, vilken är skriven av David Goggins.

Jag läste den svenska versionen av boken (svensk titel: Osårbar) och jag fann boken mycket intressant och läsvärd. I boken skriver David om sitt liv och delar med sig om hur man kan finna sin sanna potential. Det är en bok som bjuder på mycket motivation och tänkvärda saker, där David har gått från en tuff barndom till att klara av fysiska och mentala prestationer av yttersta utmanandegrad.

David beskriver sin barndom som fattig och familjen levde på socialbidrag. Han var mobbad i skolan och var allmänt deprimerad. Han befann sig på botten när han en dag bestämde sig för att aktivt söka upp smärtan och omfamna lidandet.

David föddes år 1975 och växte upp i Williamsville, vilket är ett bostadsområde i Buffalo. Det var ett fint bostadsområde för välbärgade familjer. Familjen Goggins var dock ett undantag vad gäller att vara en välbärgad familj. I boken beskriver David hur han som barn fick jobba på nätterna i slummen för att sedan åka till skolan på morgonen. I skolan var han så trött att han ibland somnade på lektionerna.

Hans pappa drev ett eget företag där han bland annat hade en anläggning för rullskridskor (Skateland). Rullskridskor var populärt vid den här tiden (år 1981). Hela familjen hjälpte till och jobbade på anläggningen. Alla pengar gick dock till pappan och han bestämde allt med järnhand.

Då pappan behöll alla pengar själv hade således inte Davids mamma några egna pengar och hon var därmed helt beroende av pappan. Pappan utnyttjade Davis mamma till max och var även otrogen mot henne.

En dag kom mamman på pappan i stunden då han hade sex med en annan kvinna. Då blev pappan vansinnig. När de kom hem på morgonen efter att ha jobbat hela natten på Skateland misshandlade han henne. Som sexåring försökte David få sin pappa att sluta misshandla sin mamma. Det slutade med att då också David blev slagen. Han blev slagen med skärp.

När David var åtta år tog hans mamma mod till sig och sa att hon lämnar pappan. Hon frågade om barnen (David och sin bror) ville åka med henne eller stanna kvar hos pappan. Båda barnen valde att åka med. Efter en del om och men tog de bilen och åkte till mammans föräldrahem i Indiana.

Efter några månader i Indiana valde dock Davids bror att flytta tillbaka till Buffalo och pappan. I Indiana fick David initialt extra hjälp i skolan för att bland annat lära sig att läsa ordentligt. När han började i tredje klass fick han en ny lärare. En lärare som inte alls gav honom samma support som hans tidigare lärare hade gjort.

David skickades istället till en psykolog som gav honom diagnosen ADHD och han fick medicin, vilken han dock inte tog. För att överhuvudtaget få vara kvar som en del i klassen behövde nu han prestera bättre. Det var något han löste genom att fuska.

När David gick i fjärde klass träffade hans mamma en ny kille – Wilmoth. De hade en bra relation och var lyckliga tillsammans. När David gick i åttonde klass friade Wilmoth till hans mamma. Planen var att de tre skulle flytta hem till Wilmoth. Innan det hann ske mördades Wilmoth i sitt eget garage. Han dog endast 43 år gammal.

Ett tag därefter bestämde de sig för att flytta till Indianapolis, där David (efter fusk på inträdesproven) blev antagen till en skola mitt i stan. Han kom också med i förstaårselevernas basketlag. Den privatskolan han gick på var dock för dyr gällande avgifter och hans mamma tvingades flytta David till en icke-privat skola i staden.

David satsade nu på att vara den coola killen och hamnade i småkriminella gäng. Det gjorde att mamman bestämde sig för att de skulle flytta tillbaka till Brazil igen (dit de flyttade efter att de lämna Davids pappa). Detta medförde att David fick byta skola ännu en gång.

Vid det här tillfället blev han som mörkhyad utsatt för omfattande rasism. David var den enda svarta personen på hela skolan.

David hade däremot nu fått motivation till att bli en del av flygvapnet. När han satt och skulle göra ett teoretiskt intagningsprov var han i vanlig ordning redo att fuska sig till framgång. Till sin bestörtning såg han däremot snart att killarna som satt bredvid honom hade fått andra frågor på sina prov. Han var inte ens nära att klara minimikravet på provet till flygvapnet.

En dag visade hans mamma honom ett brev som skolan hade skickat. I brevet stod det att han i det här tempot inte skulle få ut någon examen. Detta blev startskottet på en vändning där han på riktigt tog tag i sig själv. Han trodde att han med sitt fusk etc hade lurat systemet men i själva verket hade han bara lurat sig själv.

Sista året på high school skärpte sig avsevärt. Han pluggade, han gick upp tidigt varje morgon för att träna på gymmet och han löptränade även mycket. Efter att han misslyckats en andra gång på lämplighetstestet till flygvapnet ordnade hans mamma en mentor åt honom som skulle hjälpa honom med en strategi för att lära sig nya saker.

David kom senare in på flygvapnets utbildning men hoppade efter ett antal veckor av. Därefter gick han upp i vikt och kom en dag att väga 135 kg. Vid det ögonblicket, ett par år senare, hade han ångrat sig och ville göra SEAL-utbildningen. Nu stod han på vågen hos en officier som vågade tro på David trots att så många andra officerare dessförinnan hade sagt nej till att ge honom en andra chans i det militära.

För att ha någon möjlighet att få en andra chans i det militära fick han krav på sig att på tre månader gå ned minst 48 kg. Under dessa månader ägnade han ett stort antal timmar varje dag åt fysisk aktivitet och han pluggade stenhårt för att klara det teoretiska lämplighetstestet. Den målmedvetna satsningen gick vägen och han blev antagen till SEAL-utbildningen.

På tredje försöket klarade han sedan SEAL-utbildningen och fick sin examen. Det var en oerhört tuff prövning att genomgå SEAL-utbildningen och med en vilja av stål lyckades han klara av den. Den andra gången han försökte tvingades han avbryta på grund av en fraktur i knäskålen.

Förutom ovanstående får man i boken också följa med David på en rad andra händelser, bland annat hur han utan att i princip ha tränat någon konditionsträning i nära anslutning till loppet springer 100 miles på strax under 19 timmar.

Nedan är en del ytterligare anteckningar jag skrev när jag läste boken.

• Sluta inte när du är trött. Sluta när du är klar
• Många ser sig själva som offer och är omedvetna om sin sanna potential
• Den som hindrar dig från att lyckas är du själv. Du ger upp istället för att anstränga dig hårdare
• När man inte har något självförtroende blir man lätt beroende av vad andra tycker om en
• Varje gång du sätter upp ett mål måste du ha koll på de små stegen som leder dig dit
• Självförbättring kräver självdisciplin och uthållighet
• Vägrar du att ta illa upp av t ex mobbares oförskämdheter kommer de inte längre åt dig 
• Känslor är bara känslor
• Människor som är trygga i sig själva mobbar inte andra 
• Blir du mobbad vet du att den andre har problem som du kan utnyttja eller ta hänsyn till
• Du måste alltid veta varför du utkämpar striden för att orka fortsätta när det är jobbigt och huvudet bara skriker att du ska sluta
• Beslutet att inte ge upp (t ex när du tävlar) bottnar sällan i fysisk förmåga utan beror nästan alltid på din mentala styrka
• Speciellt när man känner att man vill ge upp är det extra viktigt att anstränga sig ännu mer. Det stärker ditt sinne och gör dig långsiktigt starkare 
• De som vet pratar inte, och de som pratar vet ”ingenting”
• De flesta ger upp redan efter att ha använt 40% av sin kapacitet, även om man tycker att man har ansträngt sig mycket har man därmed mer än dubbelt så mycket kapacitet kvar att få ut. Det handlar om förmågan att uthärda smärta
• Att bli bättre på att uthärda smärta gör att man uppnår helt nya höjder och får en helt ny syn på sig själv. Det gäller såväl idrottsmässigt som livet i stort. Man måste dock vara tillräckligt förberedd för att ha möjlighet att få ut sina 100%
• Impulsen att avbryta uppstår inte en sekund innan du t ex bryter ett maraton, den uppstår flera timmar innan. Man måste lära sig att kortsluta impulsen tidigt
• Om man har bestämt sig för att uppnå sina 100% måste man specificera alla sina svagheter, inte låtsas förtränga dem
• Kulturen vi lever i idag prioriterar snabba resultat, effektivitet och lyckade life-hacks. Alla är på jakt efter en enkel algoritm som ger största möjliga utdelning till minsta möjliga ansträngning
• Att ha talang för något är bra men man kan inte utnyttja talangen och passionen fullt ut om man inte har den nödvändiga arbetsmoralen som stöd. Min arbetsmoral är det som har varit min framgångsfaktor 
• Det finns ingen mållinje och du blir aldrig fullärd. Det är därför viktigt att också prioritera in vila i kalendern
• Vi omger oss ofta med människor som säger det vi vill höra, inte vad vi behöver få höra
• De flesta strider vinns eller förloras i våra egna huvuden
• Alla misslyckas ibland. Man kan inte låta ett enskilt misslyckande göra att man tappar sugen och ger upp
• Skyll aldrig dina misslyckanden på andra
• Man kan minska självtvivlet genom att ställa sig frågan: Men tänk om jag kan lyckas?
• Vi lever i en värld full av osäkra och avundsjuka personer – varav en del är dina vänner och släktingar. De kan vara rädda för att du både ska misslyckas och lyckas. Om du lyckas kan de känna sig dåliga då ditt ljus lyser upp deras egna satta självbegränsningar