Hundrädslan + ny hundincident in på kontot

För de som är trogna följare av bloggen är det ingen hemlighet att jag är rädd för hundar.

Min hundrädsla är något som har varit med mig igenom större delen av livet, trots att jag under en stor del av livet har haft en hund i hushållet. Hundrädslan har dock lyckligtvis minskat under senare år, till och med till den grad att det finns ett antal (nåja, åtminstone några) hundraser som jag inte är rädd för. Det är positivt.

Däremot finns det fortfarande hundraser som nästintill triggar effekter som skapar en oerhört snabb hjärtrytm och allmänt olustig känsla. Hursomhelst. Nu när jag är förälder försöker jag vara mån om att (så gott jag kan) inte låta någon del av min hundrädsla spilla över på min son.

Det sägs att hunden är människans bästa vän. Det finns oerhört många fantastiska hundar och jag vill som sagt att sonen ska ha en positiv syn på hundsläktet i stort.

I söndags morse var sonen och jag ute och lekte på en lekplats, vilken var inhägnad med staket. Det var i princip ingen ute och vi var helt själva på lekplatsen. Helt plötsligt dyker det upp en kvinna med en rottweiler. Trots min hundrädsla är rottweiler faktiskt en hundras som jag finner fascinerande (ur ett positivt perspektiv), även om jag däremot inte vågar mig extremt nära.

Kvinnan med hunden börjar ropa något, vilket jag senare tolkade som att hon sa hej. Jag sa hej tillbaka och hon frågade om min son ville hälsa på hennes hund. Jag tackade för erbjudandet men tackade nej. Hon frågade en gång till. Jag sa igen att vi gärna avstår och att sonen är lite blyg.

Kvinnan promenerade då in på lekplatsområdet (där hundar inte ska vara) och sa att det är bra för små barn att vänja sig med att umgås med djur. ”Ja ja, det är bra men inte idag tack” svarade jag. Jag håller med om att det är bra att sonen ska vänja sig vid djur, vilket han också gör. Den här morgonen verkade det dock inte spela någon roll vad jag gjorde, helt plötsligt stod kvinnan och hennes rottweiler framför mig – med sonen ståendes mellan mig och rottweilern.

Sonen tog snabbt några steg bakåt och klamrade sig fast vid mitt ben. Kvinnan fortsatte att ”tjata” på om diverse olika saker. Hon sa bland annat att man inte ska vara rädd för hundar och att hundar inte är farliga. Hennes rottweiler var ju ”så snäll och bara ville busa” och var ”bara 1 år”.

Efter ett tag när hon såg att sonen var rädd gick hon äntligen iväg, efter att också hunnit med att påtala att min son är i trotsåldern. Puh… Det är ju typiskt att det finns hundägare som bidrar till hundrädsla. Även om sonen tydligt inte ville hälsa på hunden så är han ändå coolare än vad jag är. Jag fick peppa honom efteråt i stil med att säga ”vilken fin hund det var” etc. Sonen höll med… Det var nog en snäll hund men jag vill helst sköta hundkontakten för (i det här fallet) min och sonens exponering på mina villkor.